Jag satt på ett fik hela eftermiddagen med mina vänner och pratade om kärlek. Det är vårat favoritämne (och sex såklart, men de går ju ofta hand i hand). Jag lyssnade på mina egna ord och hörde mina egna tankar, de gjorde mig ledsna. Jag hör i rösten hur rädd jag har blivit och hur jag hellre backar än tar ett steg fram. 

Först pratade vi om sex och alla skrattade högt och jag berättade om min nyårsnatt, med vassa kommentarer och inlevelse, vi skrattade och drömde oss bort. Sedan började vi prata om riktig kärlek och jag blev ledsen på mig själv, så cynisk jag har blivit. 'Jag vill inte bli kär' sa jag bestämt. 'Varför inte då?' frågade någon annan. 'Jag orkar inte', svarade jag.

Jag minns tiden innan kärlek blev förknippat med problem, jag saknar det naiva i mig själv när jag gärna satsade varenda centimeter av mig själv på den jag älskade. 

Jag saknar den jag en gång var men jag är glad över allt jag har lärt mig, men samtidigt inte. Vad lär man sig av ett brustet hjärta förutom hur ont kärlek gör? Man blir rädd och det är inte bra. Jag orkar inte bli kär säger jag och det är sant, jag orkar inte.

Jag är ledsen över att det har blivit så. Att man inte orkar med det som egentligen är det finaste av allt. Jag är ledsen över att jag förknippar det med något som gör ont. 

- Michaela Forni