Jag har typ hundra olika tankar i mitt huve. Jag vet inte hur privat jag vill vara här. Ibland är jag jävligt öppen, lämnar mig helt öppen för att bli sårad. Så någon kan slita ut och göra allt lite sämre än det redan är. Ibland vill jag bara få lite förståelse. Att jag inte riktigt mår eller orkar som jag gjorde förut. Jag är inte samma person som förut (både för och nackdelar).

Det händer dock oftare att jag inte säger något. Att jag inte vill att någon ska döma mig. För det gör dom. Jag också. Jag hatar mig själv för att jag gör det. Samtidigt vill jag inte visa mig svag. Jag vill inte att någon ska veta saker om mig. Jag inbillar mig själv att folk ändå ska förstå. Jag tror gott om mäniskor även fast jag vet att jag inte borde. Jag har nog redan givit upp.